Mörker..

Ja, tänk att det ska vara sorg som får min skrivkramp att släppa.. Återigen har vi drabbats av en oerhörd stor förlust. Allas våran älskade Owe är inte med oss mer. Beskedet i går morse slog ner som en atombomb och lämnade mig tröstlös i många timmar.

Owe.. En underbar människa på alla vis, en som precis som jag har gått igenom den ena förlusten efter den andra..
Ett utav de starkaste minnesbilderna jag får av honom just nu är när vi på allhelgona 2008 sitter bredvid varandra i Älvdalens kyrka, han för att hämta minnesljuset efter mor sin och jag efter far..
När vi sitter där kan jag inte sluta tänka på hur unga vi är, alldeles för unga för att sitta där som föräldralösa och vänta på ett ljus.. Jag såg mig omkring och tittade på de andra "barnen" som väntade på ljusen efter sin mor eller far, de var pensionärer. Där satt vi, inte 30 fyllda än men med så mycket i bagaget redan och framförallt han som förutom mamma och pappa, även mist sin bror oerhört tragiskt i en skoterolycka... Men som vi bryskt brukade "plocka" upp varandra, det som inte dödar det härdar! Vi gick ut i den mörka novemberkvällen med våra ljus och konstaterade att nu skulle det då tamefan ta många år innan vi satt där igen...

Livet snurrade på och hos Owe var man alltid välkommen, när som och hur som! Öppen dörr och öppen famn, en riktig trygghet..
Den tryggheten försvann i lördagskväll, på en mörk skogsväg.. Nu är det bara tomt och kallt. Jag försöker förstå men vet inte om jag vill, jag vill bara att våren ska komma till Brunnsberg och vedtunnan ska eldas på..

Mina tankar går till Marie i denna svåra stund