torsdag 14 oktober 2010

Los 33

Jag har följt det från början.. Från att gruvan rasade, till att de efter ett par dagars sökande "gav upp", till att de i ren desperation borrade ett par 5,5" hål på måfå bara för att se om de åtminstone kunde hitta kvarlevorna.
Det var när de efter 17 dygn körde upp en av dessa borrar från nästan 700 meters djup de fann lappen fastsatt på borrkronan, "Vi lever och är i skyddsrummet, alla 33". Helt otroligt, det var då den nytillsatte presidenten Sebastian Piñera höll ett brandtal till folket som inleddes med "Chile, för fan!" Nu skulle de upp till varje pris, olika borrföretag med olika borrar satte upp tidsplaner, de flesta sa december..
Oerhört lång tid, både för gruvarbetarna och för deras anhöriga. Hoppet började sina, sen kom det amerikanska borrföretaget Schramm Inc och sa att deras superborrigg T130 skulle klara det på halva tiden. Ett löfte de höll med råge, den 9 oktober bröt de igenom, en halv vecka senare skulle evakueringen börja.
NASA hade sneglat på Tyskland och deras räddningskapsel ifrån ett kolgruveras 1955, "Dahlbusch Bombe". En torpedliknande pjäs som håller det nätta måttet om 38,5 cm invändigt, 2,5 meter hög. NASA gjorde den lite större, borrhålet i Copiapó höll måttet om 70 cm nämligen. De döpte kapseln till Fenix, efter den mytomspunna fågeln "ur askan, i elden"..
Vid midnatt den 13 oktober hade kapseln testkörts och en räddningsarbetare hade firats ner. Evakueringen kunde alltså dra igång.. 00.11 kunde Florienco Ávalos efter 69 dygn på 700 meters djup åter andas frisk luft! Sedan fortsatte det, oavbrutet i ca 22 timmar tills de alla 33 var uppe.
En underbar syn att se, 33 män mellan 18 och 63 återfödas. Precis så var det, livet är så lustigt.. Jag tror att ingen av dessa män ser sig själva på samma sätt som de gjorde den 5 augusti när de åkte ner i gruvan för att göra sitt dagpass. Ingen.
Chile har dessutom fått sig en rejäl självförtroende-boost, en välbehövlig sådan. De har fått ett gäng nya hjältar, inte bara "los 33" utan även president Sebastian Piñera och gruvministern Laurence Golborne som troget stod vid hålets kant tillsammans med de anhöriga under hela räddningsaktionen. De omfamnade var och en av arbetarna som om det skulle ha varit en bror. Sånt sätter positiva spår på en hel befolkning, ja en hel värld!
Många av oss som såg hela eller delar av den här helt perfekta räddningen ser nog lite annorlunda på livet idag.. Jag vet då att jag gör det.