Jag stod där, bredvid den där lilla lilla hästen.. Jag svängde bukgjorden med van hand över ryggen och klappade honom uppmuntrande över länden. Kvickt hade jag spänt ryggstycket och dragit åt gjorden, han stod helt stilla som om detta var något han hade gjort hela livet fast det var första gången men definitivt inte den sista.
Vi gick ut ur stallet och upp till den väntande vagnen, han kunde inte göra som på släden, kliva i skaklarna utan detta var något nytt. Inga skaklar utan ett par skalmar, höga dessutom. För höga för hans små korta ben. Matte fick hålla i honom och jag lade försiktigt, försiktigt på vagnen. Han står som en klippa..
Med små vana rörelser lossar jag läderremmarna som är uppsnurrade runt sig själva, jag låter lädret löpa mellan fingrarna och fäster snabbt och säkert fast skalmarna vid selen. När vi är klara så sätter sig matte i vagnen och jag går bredvid, vi går en liten sväng och jag visar dem bägge hur man vänder på bästa och smidigaste vis. Väl tillbaka vid stallet går avselningen kvickt och när jag sätter mig i bilen och åker hemåt så känner jag doften, den där doften som jag har känt så många gånger förr. Doften av häst och läder och just i denna kombination i denna situation en doft av trygghet och saknad, en doft av pappa..
Allt detta som han har lärt mig, det spelar ingen roll att jag inte har selat på flera år, det sitter i händerna. Precis som det gjorde på honom, han kunde sela i sömnen och det kan nog jag med.
Gud vet hur mycket jag saknar travhästarna och gud vet hur mycket jag saknar pappa!
