Adam

Jag kan inte förstå, kanske inte vill förstå, hur en så ung och frisk människa bara kan ryckas bort så där.. Han var ju här alldeles nyss, så glad och positiv som han alltid var. Nu är han borta, men han lever kvar i hjärtat.. För alltid!
Kände här på eftermiddagen att allt kom över mig, så jag tog ut tjejerna innan Eddies buss kom.. Vill inte visa för barnen hur inihelvete ledsen jag är så jag släppte i väg Iza i en snöhög och stängde in mig i stallet, där kom tårarna.. Tårarna av sorg, maktlöshet, ilska... Jag mockade i en dimma och skakade av mig det värsta och gick och mötte Eddie. Kände direkt att det enda som var rätt var att vara ärlig och berätta vad som hade hänt.. Vi kröp upp i soffan och pratade om Adam, döden, livet, himlen, stjärnorna och att vi möts en dag.. De tog det bra, värre var det med mig, tårarna rann och de vackraste barnen bara höll om mig.
Nu efteråt känner jag att jag har så mycket obehandlad sorg inom mig, så mycket som jag bara har satt undan. Faktum är att jag aldrig har pratat med någon professionell, inte ens när mamma dog. Kanske börjar bli dags.. Som tur är har jag så många underbara vänner som verkligen tar sig tid att lyssna, de förstår för de har varit där själva. Och Benny, den bäste.. Han som alltid får ta mina tårar på telefon.
Nej, det är dags att krascha, för att kunna börja om från början igen.

Adam, ikväll så lyser stjärnorna för dig min vän..