Fasader..

Jag har kommit in i en sån där period av svaghet.. Att känna att jag inte duger till, att jag inte är lika tuff och ball som dom andra. Jag borde ju veta att jag inte är något annat än en nerdekad 3barnsmamma som pushar 30, ingen ungdom längre, så sluta bete dig som en! Att hela jag är en enda stor fasad av styrka och humor, för egentligen, när ingen ser.. Ligger jag där svag och ynklig och känner att ingen tycker om mig, alla har varandra och jag står utanför, ensam..
Vet att jag inte ska tänka så här men det är svårt ibland, paraniod kallar Benny det.. Vet inte om det är riktigt så illa, känslan sitter kvar sen jag var liten och alltid fick vara femte hjulet eller reservkompisen som man kunde leka med när ingen annan fanns till hands. Jag har allt sedan dess vägrat att bli sårad, det säger jag iaf men ofta dyker den sårade Teres 8år fram, hon som alltid satt själv och väntade på att någon skulle komma förbi eller ringa och fråga om man skulle leka.. Tror att dom här tankarna alltid kommer att dyka upp i perioder, inte roligt men jag börjar bli van..
Det är framför allt det jag vill skänka till mina barn, styrka. Styrkan att inte känna att man behöver sitta och vänta på en kompis som aldrig kommer dyka upp eller ringer sent på eftermiddagen när alla dom andra kompisarna har blivit tvungna att gå hem. Eller när man får leka, att sitta på ett hörn och aldrig riktigt får vara med ändå.. Jag vil inte att de ska behöva gå igenom samma sak som jag och sitta och känna som jag gör när de är 27..
Att känna att allt ändå bara är en fasad..