Ett minne

Jag var kanske 12år.. Jag red lektion på Borlänge Ridklubb. Hade gjort så i många år, alltid avsläppt vid porten och hämtad på samma ställe. Mest för att mamma var fruktansvärt hästrädd och vägrade kliva in i stallet och pappa var ju borta och jobbade. Efter mamma dog så skjutsade ju pappa men han var inte ett dugg intresserad av några ridhästar, så det där på ridklubben fick jag sköta själv helt enkelt!
Jaja. den där gången när jag var tolv var det.. Ja, jag hade tjatat och tjatat på pappa att han skulle följa med och titta. Det var på våren och vi skulle rida på utebanan och hoppa lite terränghinder, alltså lite action. Pappa gav med sig och följde, jag var stolt som en tupp, jag var ju den enda i våran grupp som hade en pappa som var hästkunnig och det kunde man ju skryta lite med.. ;)
När vi stod uppradade framför ridläraren, Cattis tror jag hon hette, för att få hästarna utdelade så fick jag årets kalldusch.. Jag fick Rosette.. Rosette var en jättegammal fjordkorsning, totalt mun och skänkeldöd. Lyfte sällan på benen mer än nödvändigt och envis som få. Kommer ihåg hur jag grät inombords hela timmen igenom, här hade jag släpat med mig pappa för att han skulle få se vad jag kunde.. Inte fick jag visa det heller, nej jag fick dunka och smacka mig igenom kanske tre hinder, mer gick inte..
Jag har många gånger efteråt funderat varför hon satte upp mig på Rosette, hon var ju sån.. Hon gick ju nästan aldrig med på våra lektioner iom att hon var omöjlig till att rida ordentligt.. Hon var en jättesnäll nybörjar eller handikapphäst men inte var hon någon riktig ridhäst..
Jag har innerst inne fortfarande ett litet hat emot den där ridläraren.. En riktig oförätt, VARFÖR gjorde hon så??!!

Pappa tog bilder den där gången och berättade hur duktig jag var.. Det spalade ingen roll, jag brände dom där bilderna när de kom tillbaka efter framkallning..